Himmel och ord

Dagens inlägg finns på http://www.livejournal.com/users/himmelochord/ och handlar definitivt inte om skrivande - utan om kost och hälsa.

Håller på att starta upp ett konto på Livejournal, men det är ju så TRÅÅÅKIGT att fixa till med färger och stilar - samtidigt som jag inte vill ha en ful blogg. Men det lär ta en stund innan den är klar. Sen ska jag försöka kopiera över alla gamla inlägg härifrån dit också, så jag inte är så splittrad...

I morse satt jag på tåget och retade mig på politiken. Tidningen City hade gjort en artikel om att "Anställda vägrar flytta när myndigheter utlokaliseras" (rubriken citerad ur minnet, kan vara fel). Åhh vad förbannad jag är på det. Inte på tidningen City eller de som "vägrar" flytta, utan på regeringen som kom på den befängda idén att bara flytta ett gäng myndigheter från Stockholm och ut i landet. Det är RIKTIGA människor som jobbar där  - TROTS att de är Stockholmare. Många gånger resoneras det i den så kallade regionalpolitiken som om Stockholmare är en sorts andra klassens medborgare - som måste stå tillbaka för resten av Sverige. Nollåttor är per definition några stöddiga jävlar som man säkrast håller kort så de inte kan ta ton.

Men det är inte så.

Innan jag flyttade till Stockholm (är skåning i grunden - äktskånsk bonnjänta!) var jag nog också lite avvaktande och... ja, lite rädd för Stockholmarna. Allting verkade gå så snabbt och vara så stressigt här, jag hittade ingenstans och fattade aldrig hur stan hängde ihop när jag var här på besök, så varje gång ägnades största delen av tiden åt att leta mig rätt när jag kommit vilse. Men det där handlade ju om att JAG var ny i stan och att JAG tyckte storstan var lite läskig - inte om att Stockholmarna var särskilt otrevliga. Det finns otrevliga Stockholmare precis som det finns otrevliga Skövdebor eller Umebor eller Jönköpingsbor eller - ja, det finns faktiskt till och med otrevliga skåningar! ;o)

Låt mig berätta några saker om Stockholmare:
Stockholmare vaknar, äter frukost och går till jobbet precis som alla andra.
Stockholmare önskar, precis som alla andra, att de kunde tillbringa mer tid med sina familjer och mindre tid på jobbet.
Stockholmare kommer hem trötta på kvällen och lagar mat och ser på teve innan sängdags PRECIS som alla andra.
OCH Stockholmare har ett liv utanför jobbet, precis som alla andra.

Tror man att folk ska bara ta sitt pick och pack och svansa efter när man flyttar en hel myndighet med hull och hår till en bygd där det behövs fler regionala skattekronor - då har man inte en susning om vad man pysslar med. Folk lever inte för jobbet - inte ens Stockholmare. Förväntar man sig verkligen att folk ska lämna allt, hem, vänner, familj, barnens skolor, idrottsklubbar och kompisar - för att regeringe bestämmer att ens arbetsplats ska flytta till Gotland eller Norrland eller vart det nu blir? Vad har man för respekt för sina medborgare då?

Det kanske är en hård jämförelse, men bristen på respekt för medborgarna har en parallell i det kommunistiska Kina. Där verkar man resonera som så att det spelar inte så stor roll om några kriminella (exempelvis skattefifflare) stryker med på en fotbollsplan med en statlig kula i skallen, efter en halvtimmes rättegång utan några jobbiga försvarsadvokater närvarande - det finns gott om folk kvar ändå.

Här hemma i Sverige tror jag att nonchalansen vuxit fram under årtiondena helt och hållet på grund av brist på tuggmotstånd. Sossarna blir valda, gång på gång på gång på gång, för att folk vet vad dom har men inte vad de får. Det är egentligen det enda valfläsk de använder, i olika skepnader - och vi arma väljare går på det, varenda gång! (Varför kommer jag att tänka på Pavlovs hundar för...?) Kanske skulle nonchalansen gå att nöta bort om våra vänner socialdemokraterna fick prova på att slåss ur underläge ett tag, istället för att nöta Rosenbads stoppade stolar med sina byxbakar år in och år ut - utan att behöva kämpa sig dit en enda gång!

Govänner - det här funkar inte. Det blir aldrig nån blogg av det här sålänge jag har prestationsångest för att skriva den och känner att hela bloggen är ett främmande ting, något jag närmar mig med vånda och försiktighet. En blogg borde skapas av den som skriver den, men hur ska det gå till om den som ska skriva den är livrädd för den och helst går en mils omväg för att slippa tänka på den?

Nej, nu får det vara nog. Jag lägger ner.

Inte bloggen - åtminstone inte än - men ambitionerna att skapa en skrivarblogg, eller en blogg med några som helst pretentioner eller ambitioner. No more! Det här får bli en helt vanlig dagboksblogg, om mig och mitt hysteriska liv, om att stiga upp i ottan, pressa ner frukosten, stressa till jobbet, ledas till vansinne, stressa till dagis, hämta sonen som gallskriker och tycker att livet är allmänt eländigt, dödsföraktande ge sig ut i mardrömstrafiken för att sen äntligen komma hem och låta kvällscirkusen ta vid. Matning, badning, tandborstning, övertrötthet, vällingskakning, nattningsritualer... Ja, ni vet - the works.

SEN - när allt detta är gjort och avhandlat, då kanske jag nångång emellanåt kan tänka på saker som kreativitet, skrivande och filosofi.

Sen funderar jag faktiskt på att flytta bloggen till Livejournal. För att jag tycker att den sajten är så vansinnigt lättanvänd. Är det nån som läser den här bloggen överhuvudtaget? Tveksamt, med tanke på hur ofta jag skriver... Men från Livejournal kan man pinga och länka och kommentera precis som med vilken blogg som helst. Det finns inga fält för att fylla i mejladress och blogg-url vid kommentarer, men det kan man väl skriva med i själva kommentaren - hur svårt kan det vara? Blogg.se är säkert bra på många sätt och vis, men det är för tekniskt för mig att gå in och ändra saker. Jag avskyr teckensnittet på den här bloggen, men jag har ingen aning om hur jag ska ändra det. Killen som äger blogg.se skrev och dillade om nån programvara, men jag bloggar direkt från webben, och vill fortsätta med det. Jag bloggar för att jag vill skriva, inte för att jag vill lära mig webbprogrammering...

Jaja, jag får se hur jag gör. Lär väl stanna vid en ambition, och sen hinner jag inte längre... i vanlig ordning.

Frisk igen - men trött och grinig, och helt utan skrivlust. Jag lyckas förmå mig att skriva morgonsida på t-banan, men sen vägrar fingrar och hjärna att skriva mer. Nej, nu ljög jag - det är JAG som vägrar, för jag vill bara inte. Hur gör man då?

Jag funderar på att försöka komma igång genom att blogga lite oftare än jag brukar. Det lär inte bli bara om skrivande, men huvudsaken är ju att jag skriver något överhuvudtaget.

***

Läste en intressant artikel i DN i morse, om en tjej som hoppat av från Jehovas Vittnen. Jag har alltid fascinerats av religiös fanatism - det är något i kraften och övertygelsen där, på gott och ont, som jag tycker är så intressant, spännande, fascinerande... svårt att hitta rätt ord. Men jag blir nyfiken, vill veta mer - önskar att jag kände någon som kunde berätta om hur det är på riktigt...

Hursomhelst - det som fångade mig mest av allt var sista meningen i artikeln. Fritt citerat ur minnet: "Det är först nu på senare år som jag fått veta att det finns något som kallas universitet där man får tänka själv." Huruvida man får tänka själv på universiteten i allmänhet eller inte, det vill jag låta vara osagt - men det andra i den meningen är så slående för mig. Att ha levat kanske 20 år i en värld så sluten att man inte hört talas om universitet. Det fick mig att tänka på hur mycket "kunskap" man har som man bara inte reflekterar över - sånt där som man bara får till sig automatiskt. Men det är inte i alla världar som sådan information "bara kommer till en" genom rymden - inte i alla världar som "luften är fri".

Och därmed känns det plötsligt begripligt hur propaganda fungerar. Hur man kan övertyga ett helt folk om helt vansinniga saker, bara genom att inte berätta om alternativen. Genom hela historien finns exempel på hur man använder denna metod för att förmå opinionen att tycka vad man vill att den ska tycka. Genom att inte låta opinionen känna till något annat. Det gör inte något av det mindre skrämmande - tvärtom.

Oj vad nära det var att jag lade ner experimentet  - eller åtminstone fuskade rejält - idag. Kände att jag kört fast totalt, och att jag framför allt inte ALLS kände mig inspirerad av smörjan jag skrivit. Nackdelen med att skriva snabbt och utan att tänka för mycket är att man lätt saknar nån sorts analys av personers relationer. Jag hade en manlig huvudperson och hans nyligen avlidna hustru, och visste att de har en dålig relation präglad av dålig kommunikation och massa hemligheter under ytan. Men dålig relation på vilket sätt? Det hade jag ingen aning om, och medan jag skriver hinner jag inte sitta och fundera på det heller. Så lätt att man trillar in på ett spår av bara farten, och upptäcker man sen att man inte gillar det - ja, då är det kört i vilket fall som helst... (En av reglerna är ju att jag inte får gå tillbaka i texten. Där jag hamnar, där hamnar jag ju, således.)

Imorse kände jag bara att jag inte alls tyckte att jag kom vidare någonstans i texten. Nu skulle jag ge den avlidna hustrun en röst, och jag kände bara att hon var mig en fullkomlig främling... Men hur det var bestämde jag mig för att hålla ut åtminstone veckan ut, och om jag kände mig lika oinspirerad efter fredagens session, så skulle jag få byta story. Fusk! Men vad gör man? tänke jag.

Men så fick jag ihop en 8-900 ord idag också i alla fall och genast känns det som om jag kommit förbi den där jobbiga tröskeln. Så om det nu är någon där ute i stugorna som gör morgonskriverier som jag, och känner tvivel - håll ut! Trösklarna är inte alltid så höga som de först förefaller, och det är ju lite av övningens syfte att ta sig över och förbi den.

Totalt har jag nu skrivit nästan 3700 ord på fyra tillfällen (missade en morgon för att jag inte fick igång datorn innan det var försent och jag var tvungen att bege mig till jobbet... högst irriterande). Mestadels skit, men det är fortfarande rätt spännande att se en historia som inte ens jag själv vet vart den är på väg ta form...!

... går experimentet rätt bra. Jag är själv omåttligt nyfiken på vart den där berättelsen ska ta vägen - det är svårt att sluta när man måste... Jag får hoppas på en fet lotto-vinst i helgen, så jag kan få veta hur det går så fort som möjligt...!

Det känns som om jag är rätt effektiv, eller åtminstone har en ambition nu att ta till vara de små korta stunderna. Jag har min halvtimme om dagen då jag skriver. Morgonsidorna gör jag på tåget till jobbet. Jag hinner bara en sida, men det är OK tycker jag.

För dig som tycker att fredagsövningen fattas idag kan jag bara säga - scroll baby, scroll. Jag skrev in övningen - en som varar lääääänge!  - redan igår. Först en missad veckoövning, sen en tjuvstart... Det är verkligen ingen ordning på den här bloggen.

Nu tar jag helg. Gör det du också!

PS: Läs föregående inlägg om du vill veta mer om hur jag själv gör!

Jag har påbörjat ett experiment. Jag skrev ju om NaNoWriMo sist och att jag tycker att det är en sån bra idé, men att jag gärna ville ha sällskap. Nu har jag tänkt efter ett varv till och bestämt mig för att det där är bara larv, jag behöver inte alls nåt sällskap.

Så nu kör jag på egen hand, från och med nu. Jag kommer inte att hinna 50.000 ord på en månad, så jag har ändrat reglerna lite - men principen är densamma.

30 minuter om dagen skriver jag på en historia som bygger på en situation som dök i mitt huvud härommorgonen när jag skrev morgonsidor. Jag har ingen handling, ingen intrig, vet inte så noga vad som ska hända härnäst eller vartåt historien ska ta vägen, men jag ska ändå ta upp dokumentet i 30 minuter varje dag och fortsätta skriva. Inte tänka så mycket, inga ambitiösa pretentioner, bara skriva och se vad det blir. Idag blev det 800 ord, den takten gör 20,000 ord på en månad - långt under NaNoWriMo-standard, men ändå. Mycket av det jag skriver kommer att vara ren skit - men det gör inget. Skit är bra att gödsla det seriösa skrivandet med - och även ur skit kommer guldkorn emellanåt. Guldkorn är värdefulla. Så om det bland mina 20.000 ord bara finns ett eller två guldkorn (formuleringar, tankar, teman - vadsomhelst) så har det varit en givande övning.

Dessutom, ärligt talat... Det är ack så vanligt att man som hugad och ivrig amatörskribent mest sitter och skriver korta texter, små dikter och noveller, men inte kommer sig för med att skriva något längre, sammanhängande. Det här blir ju i alla fall ett första utkast till en sådan text. Det är absolut förbjudet att avsluta den här historien innan en månad har gått, det är också en regel jag har att hålla mig till.

(För övrigt... jag har en teori om noveller. Både här och i bloggen Noveller har jag stött på personer som menar att de inte uppskattar att läsa noveller. För mig som älskar noveller (det KAN inte vara en slump att 'noveller' rimmar på 'karameller'!) är det fullkomligt obegripligt... OM man inte tar med i beräkningen att det sitter en halv miljon amatörskribenter hemma och kläcker noveller av rätt varierande kvalitet. En dålig novell är ingen höjdare - men en bra novell... Åh!) Och för den delen så skriver erfarna "proffsförfattare" också en hel del skit när det kommer till noveller, och många amatörer riktigt bra saker  - så helt ska vi nog inte skylla på amatörerna... Kanske drar man ner lite på kvalitetskraven när mans skriver novell? Om man är proffs menar jag?

Fast å andra sidan... att en författare är proffs behöver inte betyda att han/hon skriver bättre än oss andra. Bara att han/hon har hittat en förläggare som tror att deras verk går att sälja och tjäna pengar på. Det har inte (nödvändigtvis) med kvalitet att göra...

Hursomhelst - jag är glad och nyfiken på det här experimentet. Rapporter följer!

Är det nån blogg.se-användare med en vänlig och tålmodig själ som skulle kunna hjälpa mig med hur 17 jag gör för att ändra typsnitt i bloggen? Jag kan leva med fula tapetbakgrunden, men typsnittet är hart när oläsligt - och det upprör skribenten i mig. Vad är det för mening att skriva om det inte går att läsa?

 

Någon? Puh-leeeeeze?

Jag är en usel bloggare - missade fredagsövningen i fredags.... Fy skäms på mig! (Ja, jag skäms faktiskt. Det är fult att lova och inte hålla. Plast på mig och alla mina saker som en god vän skulle ha uttryckt saken. Jaja, ska skärpa mig tills på fredag. Nej jag klämmer inte in nån extraövning emellan, ni får ge er till tåls. Eller skriva färdigt vardagsskildringarna, för jag har då inte sett till några än... ;o)

 

Livet är hysteriskt just nu. Morgonsidorna skrivs på tunnelbanan - vilket vanligtvis medför att det bara blir en. Men jag gör den sidan i alla fall, och därmed får jag vara nöjd.

 

I DN Kultur kunde man idag läsa om bloggare och andra som lider av ett "sjukligt" behov av att skriva, om roman-utkasten till förlagen som bara blir fler och tyngre - för det vet ju alla att en roman på under 800 sidor är bara löjligt... Jag blir avundsjuk. Jag önskar att jag hann att åtminstone skriva en liten pyttig roman på 200-300 sidor. Eller en novell på fem... :-/

 

Projektet NaNoWriMo ter sig allt mer lockande. Fast varför måste det alltid hända i november för?? Tidigare har det alltid varit för mycket av något i livet just i november, och det har inte funkat. I år har jag nyss flyttat i november - skojaru att jag inte hinner skriva några vilda romaner då? Och visst - jag kan väl skriva min 50.000-ords-roman på en månad vilken som helst... men det är ju det att det är roligare om man har sällskap.

 

Gah - editorn på blogg.se är knäpp i huvudet idag, så nu står jag inte ut med att tampas med den mer. Ett litet livstecken dock

Igår gick jag halva dagen och hade ågren för att jag ”försagt” mig vid ett samtal i lunchrummet. Sen dök den där frågan upp istället – Varför talar man bara inte om vissa saker, och jag insåg att… jag har inte alls försagt mig, jag råkade bara säga en sak som man bara inte säger, hur sant det än är.

 

Jag råkade säga – på jobbet – att jag vill ha ett barn till. Eller, jag antydde att jag planerar att föda ett barn till. Så nu går väl halva bygget och väntar på att min mage ska börja växa – vilket den förhoppningsvis inte ska börja göra, för jag är inte gravid och tänker inte bli på länge än. Nån gång vill jag. Men det får man ju faktiskt inte säga. Särskilt inte på jobbet.

 

Men varför får man inte prata om vissa saker? Och varför är något så naturligt som längtan efter barn och familjeliv så himla tabu?

 

Det här får man inte heller säga men nu säger jag det ändå: Kanske skulle också många  som av någon anledning inte kan få barn må bättre i sin sorg om de inte kände sig tvungna att hela tiden hålla uppe ett sken av att ha VALT själva. Jag menar inte att alla känner sig tvungna att låtsas – men många. Många.

 

Varför skapar vi alla dessa fåniga tabun? Var kommer de ifrån? Vad tjänar de till?

 

Jag vet vad de tjänar till. De tjänar till att bibehålla det stora avståndet mellan oss människor. Den som talar om det förbjudna gör sig alltför personlig, kommer för nära genom att släppa in de andra, som helst vill hålla sig på betryggande avstånd. Har världen alltid varit sådan?

 

***

För övrigt ett meddelande till Fru (?) Bloggblad som undrade i en kommentar om 18 dagböcker med gnäll och tristess (eller hur du nu uttryckte det!) gilldes för skrivövningen… (Jag tolkar det som att du tyckte övningen verkade hemskt tråkig…! *s*) Det gör det inte! För in ett oväntat objekt (eller subjekt för den delen) i det grå och vardagliga – peta in ett drama för att liva upp både storyn och vardagen lite.

 

Exempel: en revolver i portföljen (din eller någon annans), din gravida kollega skriker plötslig ”Nu gick vattnet!”, på en avsats utanför ett fönster på huset mittemot står en man tryckt mot husväggen…

 

Men UTGÅ från det grå och vanliga innan du kommer till det extraordinära!

 

***

Hm. Det var nåt mer jag skulle skriva om idag hade jag tänkt - men jag minns inte. Hål i huvet.

Förra veckan föddes skrivövningen i en bokhandel - den här veckan kom den till på jobbet. Jag satt här och suckade och småsvor över att jag varit korkad nog att välja ett skrivande jobb bara för att jag gillar att skriva, när jag kunde ha valt ett yrke i händelsernas centrum, som läkare eller kock eller stadsminister eller vad som helst... Ett yrke att skriva OM istället för att skriva I...

 

Men, så tänkte jag att alla situationer måste ju gå att dramatisera eller gestalta på något sätt - även de allrasom tråkigaste.

 

Så därför blir det veckans övning. Ta den tristaste situation du har, inte trist = ledsam utan situationer som hotar få dig att försmäkta och dö av leda - och skriv en sida engagerande, gestaltande text utifrån den.

 

En sida ska vi väl kunna få ihop, eller hur? 

 

 

Åkejrå, Bloggportalen är inte bara en källa till prestationsångest - jag får erkänna att jag hitta många trevliga bloggar att så småningom uppdatera min länklista med via Bloggportalen.

Exempelvis har jag hittat en hel blogg om noveller - dessa ljuvliga litterära karameller! Där fanns ett inlägg om korta noveller som fick mig att minnas en grej jag faktiskt skrev en gång. Jag tordes inte kalla det för en novell, för den var för kort för att passa in i det jag fått lära mig att en novell är, så jag kallade den för dikt, fast... det är den ju inte heller.

Den visade sig vara längre än jag mindes den, men här är den i alla fall - i all sin 155 ord långa prakt och härlighet:

Vid ett frukostbord

Är du lycklig här? frågade han.
Jag såg upp över morgontidningen, kulturdelen, och mötte hans blick över ekonomidelen som slokade i hans händer.
Jag vet inte, svarade jag. Var skulle jag annars vara lycklig?

Vi återgick till tidningarna, rutinen och livet, men frågan hängde kvar där, i luften. Den stod längst fram i kylskåpet varje morgon när jag sömndrucket öppnade kylen för att se vad som fanns till frukost. Den strilade ur duschen varje gång jag klev in i duschkabinen. Den ljöd som en viskning ur radion. Den doftade ur krukväxterna. Den kittlade mot näsan när jag sov, strök sig mot mig som en kelsjuk katt.

Varför frågade du om jag var lycklig här? sa jag många morgnar senare.
Han såg upp över ekonomidelen och mötte min blick. Jag hade kulturdelen i händerna, men tidningen slokade oläst över frukostbordet, som ett segel utan vind.
Jag vet inte, svarade han. Vad skulle jag annars ha frågat?

Snacka om mindervärdeskomplex - tänk att det kan finnas så många roliga välskrivna och tänkvärda bloggar i lilla sverige. Undrar vem som producerar nåt vettigt egentligen om dagarna, medan vi andra sitter och skriver bloggar...?

 

Fast jag vet inte jag... Jag skriver inte mycket här och blir aldrig riktigt klok på vad som ska skrivas i den här bloggen. Ingångströskeln känns ENORM. Hur gick det till - jag som var så taggad när jag kom hem från semestern och verkligen hade TÄNKT UT hur det skulle vara.

 

Verkligheten - det är vad som hände. Sängdagskalabalik och femminutersmetod, matvägran och viljedemonstrationer, dagisinskolning och jobbstart.

 

Jag skulle behöva en hederlig Cameronsk konstnärsträff. I en vecka helst. Eftersom det bara är augusti och fortfarande sommar (!) hade jag planerat två som skulle utföras ute i solskenet på en förlängd lunchrast, en fotosafari i Stockholms innerstad (jobbar i city) och en långpromenad till ett antikvariat på andra sidan staden. Men nu har det ju inte varit sånt väder att man velat sticka näsan utanför dörren på lunchen... Just nu är det fint - men nu kan jag inte gå ifrån jobbet... *morr*

 

Men visst är det så den lille jäv... Kritikern brukar jobba? Hinder, hinder, hinder - nej jag kan inte skriva för jag hinner inte, jag har ont i lillfingret eller jag är för upptagen med att tycka synd om mig själv. Jag måste ta mig i kragen.

 

Hur gör ni andra när ni tappat skrivsugen? (Om det nu är  För mig dog hela skrivlusten när jag bestämde mig för att lägga ner Ballograf-tävlings-projektet. Det var ju inte det som var meningen med att lägga ner, utan att jag skulle få skriva utan press.

 

Hemma har jag boken Den Åttonde dvärgen, det är en skrivarbok som handlar mer om hur man hittar sina historier än om hur man skriver ned dem. Kanske ska ta fatt i den och ge den en ärlig chans, även om jag tyckte övningarna var lite väl infantila. Kanske är det Kritikern i mig som tycker så, för att det är obehagligt mycket lek i dem... Leka är läskigt för en överpretentiös Kritiker-röst.

 

Men som sagt - damma-av-skrivlusten-övningar emottages tacksamt, fast att det var jag som skulle förse er med övningar och inte tvärtom...!

Nyss tillbaka på jobbet råkar jag i luven med en arbetskamrat gällande rättsväsendet och bevisbördan. Ja, ja, jag förstår också att man inte kan döma brottslingar om det saknas bevisning, men det där är en juridisk fråga - mina åsikter är snarare politiska.

 

För jag BLIR förbannad när man genom att bara blåneka kan gå fri från alla anklagelser, och att man genom att bara erkänna sig ha sparkat på en person inte kan bli dömd för att ha sparkat IHJÄL personen.

 

Jag har ett barn. En pigg och busig 1-åring som 1-åringar brukar vara. Och det är honom det handlar om. Hur världen ska se ut när han blir gammal nog att gå på Kungsgatan en lördagskväll och kanske irritera sig på puckon som står och pissar i en port.

 

Jag säger inte att man ska vända på begreppen helt och införa ett  "guilty until proven innocent"-system, men det måste gå att döma brottslingar. Det måste gå att visa potentiella brottslingar att de måste ta ansvar för sina handlingar. Men när det gång på gång dyker upp brutala mord, våldtäkter och misshandlar där ingen kan dömas - då sänder man inte ut några sådana signaler.

 

Om min kompis börjar mucka med en kille, slår ner honom och sparkar på honom och inte slutar förrän killen är död - då är jag tamejfan medhjälpare för att jag inte har stoppat min polare. Det ska inte gå att slinka undan genom att skylla på varandra.

 

Och slår man ihjäl nån så är det mord. Eller vad vill de påstå - "Ja, jag sparkade på honom, men sparkat ihjäl honom måste nån annan ha gjort". Typ när de hade gått därifrån då eller??

 

Nej, jag har ingen patentlösning. Jag vet inte hur det ska gå till, att få fler kriminella bakom lås och bom - helst på vatten å bröd, men det vore väl emot de mänskliga rättigheterna förstås... Men det måste finnas ett sätt. Jag vill inte slå mig till ro med att lagboken är helig och felfri, när det är så svårt att fälla brottslingar att det nästan känns som undantagsfall när nån råkar halka i finkan.

 

***

 

För övrigt vill jag ge veckans bamsepuss till Belinda Olsson för den här krönikan.

 

Hur länge ska förstföderskor behöva vara den sista spillran sedan svunna tider då inga människor (i synnerhet inga svenskar) ansågs kunna tänka själva, utan måste ledas av Statens vänligt bestämda hand för att klara av att navigera sig genom sina egna privatliv?

 

Det finns ett fåtal undantag, som alltid, men regeln är ändå: Föräldrar som får ett nytt liv i sina armar gör sitt absolut yttersta för detta lilla barn. Bröstmjölk är jättebra, men om man slutade vifta pekfingrar i ansiktet på de redan nervösa nyblivna mammorna, så kanske färre skulle få tuttkramp och problem med amningen av pur skam över sin oförlåtliga otillräcklighet. Låt vuxna människor vara vuxna människor - vi klarar det. Jag lovar.

Det blev morgonsidor på t-banan imorse. Huset fullt med folk, ingenstans att få en lugn stund att skriva. I den grå och gäspande folkmassan på t-banetåget skapade jag mig en liten skrivoas istället. Inte optimalt, men bättre än att inte skriva morgonsidor alls. Morgonsidor är ett märkligt verktyg. Ofta, ofta blir det bara blaj, självterapi och underdog-gnäll om hur världens alla idioter konspirerar emot en. Och det är okej.

 

 

Men ibland kommer man faktiskt på rätt bra grejer medan pennan leder tankarna in på spår man inte riktigt skulle ha hittat annars.

 

 

Jag började med att gnälla om att jag har svårt att få till någon novell av min egen skrivövning från i fredags. Jag minns att jag sprang är en fantastiskt suggestiv inledningsmening och jag gillar den fortfarande – men jag får liksom bara upp ett virrvarr och ett myller av bilder som inte låter sig klart urskiljas från varandra. Jag är van vid att det kommer upp en bild, en situation, en startpunkt. Och sen kör man och ser var man hamnar. Säkert väldigt oproffsigt – men vem har sagt att jag är ett proffs. Eller att proffs ALLTID gör saker bättre än amatörer…

 

 

Hursomhelst – jag bestämde mig för att försöka skissa upp ett par möjliga bilder av alla dessa i virrvarret, för att se om någon av dem verkar trevligare än de andra.

 

 

Eller om de möjligen kan locka fram en helt annan kanske lite blygare bild, situation, startpunkt.

 

 

Då slog det mig. Alla dessa mediokra historier som finns överallt omkring en – det är ju de uppenbara, de som ligger och flyter närmast ytan, bara att fånga in och skriva ner. Som bok betraktat kan dessa historier naturligtvis vara både välskrivna och lyckas charma både kritiker och läsare, men nu är det historierna jag pratar om. Själva kärnan i boken – berättelsen.

 

 

Kanske säljer de kända berättelserna bäst, de vi hört i en eller annan variant otaliga gånger – som barn vet jag att jag läste samma böcker om och om igen. Kanske är det bekvämast så… Men då och då dyker de upp, guldkornen, de som verkligen får en att hisna över berättarkonstens magi. Och det var det som slog mig – de bilder eller utgångspunkter som dessa böcker börjar med, de är blygare än andra, kräver mer för att dyka upp. De kommer aldrig att armbåga sig fram i den stora stormfloden av berättelser som drabbar oss ur varje möjlig kanal varje dag, de står där lite försynt och bara finns.

Titeln "Jag minns att jag sprang" flashade förbi när jag skyndade mot utgången med en synnerligen otålig 1-åring i vagnen, ingen tid att titta vad boken i sig handlade om. Men ändå - orden brände sig fast i mitt minne med någon sorts poetisk glöd. Jag tycker att det är en fantastisk titel.

 

Jag tycker också att det vore en fantastisk inledning på en novell. Skriv den!

Idag var jag i en bokhandel, strövade omkring och kikade på allt och ingenting. En favoritsysselsättning bland många, men den har hängt med så länge jag kan minnas.

 

Jag hittade en bok som gjorde mig både lycklig - för att den finns - och lite sorgsen. Det är nämligen en bok jag länge velat skriva. Och nu har någon annan hunnit före. Det var verkligen dubbla känslor - dels som sagt lycka över att den fanns (jag köpte den inte, men jag ska. Det var en svindyr Akademibokhandel jag var på, ska leta upp den på en lämplig nätbokhandel istället...) och en längtan efter att få läsa den... och lite en glädje över att den blivit skriven, när jag kanske aldrig skulle ha blivit "färdig" att skriva den.

 

Men samtidigt. VARFÖR låter jag andra hinna före? Hittar så många hinder, så många förevändningar... Alltid något att skylla på, något att prioritera över mina egna idéer. När det gäller mina egna idéer finns det alltid ett OM inblandat.

 

OM jag kammar hem storvinsten, DÅ ska jag säga upp mig och skriva alla böcker.

Eller OM jag inte hade familjen att tänka på, DÅ skulle jag säga upp mig och skaffa mig ett jobb där jag inte skriver i tjänsten, utan ett jobb där inspiration och intressanta möten (om så bara från åskådarplats) är en del av arbetsmiljön. (Tro mig, det är inte riktigt så det funkar på ett myndighetskontor...)

 

Jag köpte en annan bok istället. Den fick mig att gapskratta redan på andra sidan, men egentligen är det väldigt långt från en bok jag kan identifiera mig med. (Dessutom tycker jag inte att den är så värst välskriven...) Men jag bestämde mig för att det var bra. Jag är spytrött på alla prettolitteratur man "ska" ha läst, och som alla andra har läst - det här är något helt annat. Duktig Flickan i mig kan behöva läsa en bok som är lite tvärtemot - så oduktig man kan bli... Den går fort att läsa, passar bra för tunnelbaneresorna nu när jag ska börja jobba igen - plöjde 19 sidor i bilen (sambon körde) på väg hem från bokhandeln.

 

En tredje bok gav mig idén till... Himmel och ords första skrivövning! Men den får ett eget inlägg - även om det blir superkort...

 

 

Jag gick i skolan för så länge sedan att maskinskrivning fortfarande ingick som ett obligatoriskt ämne i sjuan. Det var i och för sig elektriska skrivmaskiner, men inte mer... Jag kan meddela att jag har aldrig avskytt något så helhjärtat som dessa meningslösa timmar som förspilldes med att knappa in bokstavskombinationer (inte ens riktiga ord, för det vore för enkelt tyckte lärarinnan, som var av den gamla stammen och nog helst skulle se att det blev rekorderliga sekreterare av oss hela bunten, åtminstone flickorna) på ålderdomssvaga skrivmaskiner. Hade vi haft betyg i sjuan skulle jag garanterat ha fått en tvåa - högst. Så plugghäst jag var.

Trots detta: 20 år senare slamrar mitt tangentbord på jobbet fortare än alla kollegornas, jag använder möjligen fingrarna på fel sätt - men alla får vara med, även tummar och lillfingrar. Jag skriver nästan lika fort som jag tänker (ja inte nu när jag varit hemma i 15 månader, men snart nog är jag uppe i varv igen!) - och då jädrar i min lilla låda går det undan!

Att uppdatera bloggen tar sålunda inte många minuter - men ändå, hur fort jag än skulle kunna skriva bara jag hann sätta mig ner, så verkar det stört omöjligt att få loss den tiden just nu. En del av mig ser till och med fram emot att börja jobba igen (om 2 veckor, huga!) för att få tid att ägna de där ynka 10 minuterna åt att uppdatera bloggen. På jobbet kan man ta sig 10 minuter, hemma går det bara inte. En ettåring som just lärt sig gå och som kunnat klättra i 3 månader redan, han är snabb som blixten och uppfinningsrik som en gammal kreativitetstörstande morsa bara kan drömma om... Och sova - det kan man göra på ålderdomshemmet, verkar vara hans devis.

Håhåjaja. Det går ändå åt helsicke med skrivandet - hinner jag inte ägna tio minuter åt att uppdatera bloggen, så kan ni ge er tusan på att inga odödliga mästerverk blivit skrivna sen förra veckan heller. Ingen Ballografnovell heller, men det har jag bestämt mig för att acceptera. Nästa år dock, då kan ni andra strunta i att skicka in, för då kommer jag! ;o)

Joodå, nu har jag också läst den - precis som alla andra. Men kalla mig naiv, men jag hade faktiskt förväntat mig att en bok som är på väg att bli alla tiders största försäljningssuccé i bokvärlden skulle hålla en lite högre språklig klass. Nu läste jag i och för sig en översättning, kanske är det den som är kass, men oftast beror dåliga översättningar på en dålig källtext. Skit in, skit ut helt enkelt.

 

Men visst. Den var inte så dålig att jag inte kunde förmå mig att läsa ut den (det gick ju trots allt väldigt fort att läsa den...) och det var ett spännande tema. Graal-teorierna var helt nya för mig, även om jag visste att det finns forskning kring Jesu mer mänskliga liv. Och för mig var just det en... ja, lite som att komma hem.

 

För ett par år sedan var jag med i ett diskussionsforum om religion. Jag gick ur väldigt snabbt igen - den hätska tonen och snarheten att slå ner och gå till personangrepp gjorde all diskussion utan livet som insats till en omöjlighet. Framför allt avgjordes saken när folk sa åt mig att låta de kristna ha Jesus ifred och hålla mig till de andra religioner jag nu var intresserad av. Religion är inget man får ifrågasätta - åtminstone inte i många kristna kretsar. Men det jag tyckte om med att läsa Da Vinci-koden var just att jag faktiskt fick veta att det finns folk - ganska många, uppenbarligen - som tror som jag när det gäller Jesus. Nämligen: att han var en stor man, en otrolig profet som gett hopp och mening till miljontals liv - men ändå... en man. Och varför inte? Det är väl stort nog? (För mig är alla människor Guds barn, vi kan inte vänta på att någon annan ska ta den rollen och det ansvaret, för det vilar på oss alla.) Religioner är, per definition, skapade av människor. Så hur kan vi ge dem en sådan särställning, bortom allt ifrågasättande och eget tänkande. Det ÄR ju inte Gud som skrivit Bibeln, varför agerar man som om det vore så? Det kristna budskapet - det religionen EGENTLIGEN handlar om - blir väl inte sämre för det?

 

Personligen tror jag att Jesus skulle ha vänt sig i sin grav om han visste (fast det kanske han gör) vad den kristna kyrkan gjort med hans läror.

 

Hursomhelst. Da Vinci-koden - som bok betraktat rätt ytlig och spänner över för mycket. Hade varit intressantare om Dan Brown nöjt sig med mindre symboler och kunnat gå lite på djupet i det han tog upp istället. Avgränsning predikades intensivt under alla mina universitetsår - antar att Mr Brown missade de föreläsningarna... Har du inte läst boken än - strunt i det. Filmen lär väl snart vara klar, och är säkerligen inte sämre än att den får fram budskapet lika väl som boken.

Begreppet bloggdöd hörde jag talas om strax innan jag själv gav mig ut på semester för några veckor sen. Om man inte bloggar heeeeela tiden så dör bloggen och man är en dålig människa, eller åtminstone en dålig bloggare.

 

Trams. Låt mig slå fast en gång för alla att den här bloggen har inte, och ska inte få heller, ett eget liv. Den kan inte dö (åtminstone inte så länge inte jag gör det), och om den ändå ska få gå till de sälla bloggmarkerna - det avgör jag, tack så mycket.

 

Min gamla engelska blogg ska få gå hädan efter 4 berg- och dalbaneår. Jag tänker inte ens ge den en nådastöt och formellt avliva den, utan tänker låta den ligga och självdö alldeles på egen hand. Dess tid är över - och istället stundar den här bloggens tid. Semester med en ettåring är inte särdeles vilsamt, men lite tid har jag ändå fått till att fundera över tingen, livet och drömmarna. Jag har kommit fram till flera saker:

 

Bloggande är - eller riskerar åtminstone att bli - ett opium för folket för skrivardrömmande själar som jag. Man bubblar iväg en massa gnälligt dravel om livet, och tror att man skriver. Så fan heller. Det är därför den gamla bloggen ska få vila, och den här ska få en konkret och ganska precis inramning. Jag tror att jag hade svårt att komma igång med att blogga här tidigare för att jag inte visste vad jag ville med Himmel och Ord-bloggen, men det vet jag nu. Jag trodde att namnet Himmel och Ord var talande nog, men tydligen inte, för jag hade uppenbarligen inte fattat själv vad det står för förrän nu. Sent ska syndaren vakna...

 

Jag brukar inte låta någon tala om för mig vad jag ska göra, men eftersom jag tydligen inte blir färdig att få något gjort utan hjälp, så tänker jag strunta i det för en gångs skull. Efter att ha läst Stephen Kings bok Att skriva (den är ruggigt bra - glöm alla överpretentiösa böcker du läst på området tidigare och läs den. Finns numera i storpocket för under hundringen, investera de slantarna och bli en lyckligare människa) är jag fast besluten att ta tag i mitt skrivarliv och försöka följa hans råd.

 

Det första (och främsta) rådet lyder: Läs mycket och skriv mycket. Ajaj kapten. Jag ska vittja närmsta Pocketshop redan i eftermiddag, och hugga tag i Den illustrerade mannen (Bradbury) så fort jag skrivit klart det här. Himmel och Ord får vara med på ett hörn - här ska jag skriva ner mina reflektioner om böckerna jag läser. Vad jag gillar och inte gillar med dem - och varför om jag kan lista ut det.

 

En av de första böckerna på listan är dock en fackbok, Julia Camerons Konsten att vara kreativ. När jag läste The Artist's way (i hemsk översättning med titeln Öka din kreativitet - läs hellre på originalspråket, det skulle jag ha gjort) för ett par år sen gjorde den underverk. Hade det inte varit för den boken hade jag säkert varit inne på 17:e året av min totala skrivkramp vid det här laget. Julia Cameron har väldigt intressanta idéer och de FUNKAR!

 

Första regeln hon argumenterar är att man ska stiga upp en halvtimma tidigare på morronen och ägna den tiden åt att skriva morgonsidor, vilket i princip är ordbajs på papper (inte fuska och använda datorn, papper å penna ska det vara). Ut med allt skit man har i huvudet, allt gnäll och alla bekymmer, rensa kanalerna så att säga. Sen är man av med det och kan ägna sig åt annat. I mitt fall har de där morgonsidorna periodvis blivit rena egenterapin, jag har gjort upp med barndomsdemoner och allt möjligt. Nyttigt, nyttigt.

 

Andra regeln är att en gång i veckan gå på "dejt" med sig själv - eller rättare sagt med sin inre konstnär, som i själva verket är ett inre barn. Gå ut och LEK helt enkelt. Inte gå på djuplodande konstmuséum (åtminstone inte om du inte kan göra det med en rejäl glimt i ögat) och inte sitta på café och pressa ur sig poesi, utan bara något som ger dig kreativ näring. Gå på dockteater, besök tom tit, åk pulka på vintern... vad som helst som gör dig glad och får dig att känna dig som ett barn på nytt. MEN - du gör det ensam. Inte i lag med folk som tror att de vet precis vem du är - poängen är att DU ska lära känna dig själv på de här träffarna.

 

Dessa två regler ska jag försöka följa. Hur det går ska jag försöka rapportera hit - åtminstone de gånger det finns något att rapportera. Står det något värt att reflektera över i boken lär jag säkert skriva om det också.

 

SEN kommer vi till det lilla bloggläsar-frieriet. Håll i dig nu: Varje fredag (jag börjar först om ett par veckor så hav tålamod!) kommer jag att lägga ut egen liten fredags-övning här för den som känner sig hugad och skrivsugen. En liten skrivövning att bita i. Om du gör den och lägger ut den i din egen blogg eller nån annanstans så är det så klart JÄTTEROLIGT med en länk. Om du vill. För länge sen, när jag trodde att jag som nybliven mamma skulle hinna med allt och lite till, hade jag planer på att starta en liten skrivarcirkel. Så blev det inte (tack och lov), men nu blir Himmel och Ord en liten skrivarhörna i alla fall. Vill nån hänga på så är ni så välkomna så!

 

Och sen, i mån av tid (dvs så länge det inte inkräktar på huvudregeln att läsa och skriva mycket - bloggskrivande gills INTE!) så blir det säkert lite allmänna reflektioner om livet, universum och allting annat.

 

Så, nu har jag faktiskt inte tid längre, för nu ska jag börja skriva på mitt odödliga mästerverk! ;o)

Som ni kanske märkt har Himmel och Ord gått på semester. Jag tänker inte ens försöka undvika att bloggen tystnar under sommaren, livet får liksom gå före tycker jag.

 

Jag har massor med tankar som skulle vilja bloggas, men sommaren är för kort att slösas bort bakom datorn. Mañana, mañana...

Huvudrubrik på DN:s förstasida (pappersupplagan - i nätupplagan är rubriken en annan) idag: Alla fängelsedömda kan hamna i DNA-register.

 

Det ligger något indignerat över den där rubriken tycker jag. Som om jag genast bör känna harm över de stackars förföljda och kränkta kriminella vars integritet nu ska lida svårt nederlag då Storebrorssamhället tar sig ytterligare friheter mot dem. Bah.

 

Samma visa brukar höras när det gäller debatten om övervakningskameror på offentliga platser - att det skulle vara någon form av kränkning mot medborgarnas personliga integritet. Skitsnack - de enda som behöver känna sig kränkta av övervakningskameror är väl de som på så sätt skulle hindras från att "jobba ostört", och ärligt talat... Eventuella kränkningar av deras integritet vållar då inte mig några sömnlösa nätter...

 

Det borde de kanske göra - men ädlare än så är jag alltså inte. De kriminella respekterar inte min eller någon annans integritet, så varför ska jag trippa på tå för att respektera deras? När den "respekten" dessutom resulterar i att jag känner mig otrygg i mitt eget samhälle?

 

Nehejtack. Registrera på bara, och sätt gärna upp kameror i varenda gathörn, låt alla veta att de finns överallt. Går det inte att komma åt brottsligheten på annat vis, så får det bli så.

Såg ett par minuter av Insider, ett program som verkar inriktat på att söka upp kontroversiella (om än millimetersmala) aspekter av samhället och dissekera utifrån det benhårda perspektiv de valt redan långt innan de möter sina intervjupersoner. Det handlade om tarot-linjer, synd att jag missat det mesta av programmet, det hade varit roligt att se. Intervjupersonen var nån form av "häx-headhunter" om jag förstått saken rätt, och det handlade om HUR man rekryterar tarot-tolkare till 071-numren som lusar ner reklamsidorna längst bak i ett gäng väl valda veckoblaskor.

 

För det första - jag fnyser själv åt dessa 071-nummer. För mig är det scharlatan-verksamhet i största allmänhet och ett alldeles förkastligt utnyttjande av utsatta människor (som söker hjälp) för att tjäna pengar. Fy skäms på dem. Min kusins hustru lär ha en egen sån där linje - hon avrådde mig å det bestämdaste från att ens fundera på att använda en tarot-kortlek under min graviditet, så jag är väldigt nyfiken på vilka mörksens makter hon åkallar när hon läser kort.

 

För det andra - i reklamen för de där telefonlinjerna står det alltid samma sak: "Vi kan se in i din framtid" och jag kan inte låta bli att undra: Vilken framtid då? Vilken av dem? För i varje sekund har vi en oändlig mängd möjliga framtider framför oss. Vilken av dem är det de kommer att berätta för mig om jag ringer - och varför ska jag välja just den?

 

Har du sett filmen Sliding doors? Den är perfekt för att förklara varför de där annonserna (och deras löften) är så fåniga. Gwyneth Paltrow spelar samma roll i två parallella scenarier, där brytpunkten är att hon: a) nätt och jämnt hinner med ett t-banetåg eller b) nätt och jämnt missar sitt t-banetåg - och därifrån utvecklas handlingen helt olika. Det är en klok film - och jag tror att den är ganska sann också. I varje sekund gör vi små obetydliga (ha!) val, och andra människors val påverkar också vår väg (i filmen är det ett barn som kommer ivägen tror jag, så att huvudpersonen missar tåget), kort sagt - framtiden skapas i nuet.

 

Du som läser det här bloginlägget och börjar fundera över det jag skriver, kanske rubbas även din framtid av det lilla enkla faktum att du just ikväll snubblade in på min blog. Du kommer att tänka andra tankar efter att ha läst den här texten än du hade gjort om du inte läst den. (Är det här i fascinationen med blogging ligger - att det faktiskt händer något med oss när vi läser andra människors tankar och funderingar?) Det behöver inte betyda någon enorm livsavgörande milstolpe, kanske blir det bara en rolig diskussion på fikarasten på jobbet imorgon - "Fan, ni anar inte vilken puckoblog jag läste igår kväll..." - men kanske räcker det för att skapa en förändring. En sekund räcker för att missa ett t-banetåg för att dra en parallell med filmen igen.

 

(Och dessutom - blir det en diskussion på fikat på jobbet imorgon, så påverkas ju alla som är med vid den diskussionen - och så vidare. En rätt hisnande tanke som brukar exemplifieras på ett eller annat sätt när man ska förklara kaosteori. En fjäril fladdrar till i HongKong, och så blir det orkan i Florida.)

 

Jamen - jag använder ju själv tarotkort ibland, hur kan jag då sitta här och såga dem? Det gör jag inte, jag säger bara att framtiden inte kan förutspås. Bara för att man inte kan fånga stjärnor med fjärilshåv, betyder inte det att håven är värdelös. När jag köpte min första tarotlek gjorde jag det som en kul grej, för att leka spåtant med polarna. Då hade jag ingen aning om hur mycket som ligger i korten, i form av arketyper och insikter. För mig har korten blivit ett redskap för personlig utveckling snarare än något annat. Och om jag använder korten för att få perspektiv på något i mitt liv, så gör jag det för att relatera till hur jag bör agera, inte för att få en glimt av "hur det kommer att bli".

 

Men visst - jag gillar inte att vara den som sitter och säger "det går inte, det är inte möjligt". Min världsbild behöver inte vara den rätta bara för att jag har en bra film att ta som exempel. För mig är framtidsspådomar inte värdefulla, jag har inget intresse för dem. För någon som vill se världen på ett mer ödesstyrt sätt kanske det blir meningsfullt att se korten som ett fönster mot framtiden.

 

Två medier som inte känner varann och egentligen inte mig heller - en i Helsingborg och en i New York - förutspådde att jag skulle få en son flera år innan jag ens började fundera i skaffa-barn-banor. Hade jag då kunnat välja att inte skaffa barn? Ja, självklart. Men troligast är väl att dessa medier läste i mina energier att jag är en person som vill skaffa barn (även om jag inte själv var medveten om det just då...!) och skapa en familj, att detta en dag skulle bli viktigt för mig så att jag då skulle ta det steget. På så sätt tror jag att "spådomar" kan fungera, inte som att läsa och återberätta en ödesbestämd framtid ristad i sten.

 

Var och en är ansvarig för sitt liv, och de vägar vi väljer att följa. Hade ödet/framtiden varit ristad i sten så hade vi ju lugnt kunnat luta oss tillbaka och spänna fast säkerhetsbältet och bara åka med. Att ringa en tarot-linje vore ungefär som att kika på kartskärmarna de brukar ha under långflighter på flyget, mest för att få en bekräftelse på att man är på väg, att man rör sig framåt. Säkert finns det många som gärna vill se det så, och jag vill egentligen inte vara den som säger att de har fel - men personligen vill jag nog behålla känslan av att jag åtminstone till viss del styr mitt eget liv. (Att barn springer ivägen för en så att man missar tunnelbanan är sånt man får stå ut med, FULL kontroll är omöjligt. Tack och lov...!)